Mikroalger/Makroalger


                                                 Artikler på Svensk

Algernas historiska användning

Det är välkänt att alger kan binda tungmetaller och renar kroppen från slaggprodukter, stärker immunförsvaret och gör kroppen starkare.

I årtusenden har människan använt alger, lika självklart som man plockat vilda växter på land.

För befolkningen nära kuster har de varit och är, framför allt i de asiatiska länderna, fortfarande ett viktigt komplement till de odlade grödorna. I kinesiska örtaböcker från 2 700 år f.Kr beskrivs algernas funktion i folkmedicinen. De var en viktig ingrediens i örtmediciner, en djupt rotad kunskap som dagens farmakologi i många fall kunnat bekräfta. Utgrävningar av nordiska boplatser visar att alger var en vanlig ingrediens i de sjöfarande vikingarnas matlagning. Man tror sig veta att alger även användes för att förhindra bristsymtom när vikingarna gav sig ut på sina långa sjöresor. På Irland har man i många hundra år använt havsalger som ett viktigt tillskott till maten.

Den näringsrika carrageenalgen användes tidigare som ersättning för modersmjölk. Idag ser vi att havets stora resurs, havsalgerna, har fått en renässans och är tillbaka som ett viktigt kosttillskott för oss människor och våra husdjur. Anledningen är att vi har förstört förutsättningen för att odla näringsrik och giftfri föda på land. Mer än hälften av de mineralämnen som vi består av och som kroppen har behov av, har försvunnit helt eller minskats i vår föda drastiskt de senaste årtiondena. Detta på grund av förgiftningen och försurningen av vår åkerjord, där vi producerar vår föda och djurens foder. Följden har blivit att många idag lider av påtagliga brister av många viktiga näringsämnen.

Genom att äta tillskott av våra näringsrika havsalger får kroppen tillgång till alla de näringsämnen som saknas i dagens föda.

Fördelarna med alger

Makroalgerna från Island innehåller alla kända former av mineraler och spårämnen. De innehåller närmare ett tjugotal aminosyror, alla vitaminer, proteiner, kolhydrater, fibrer, samt riklig mängd av omega-3 fettsyror. Allt i en avvägd balanserad dos för hela kroppen.

Havets gröda vår föda

I näringsrikt havsvatten produceras alger som genom solens inverkan ges möjlighet till fullständigt upptag av alla vitaminer, aminosyror, enzymer, mineraler och spårämnen. Detta fenomen kallas fotosyntes. Plantor- nas ideala balans motsvarar i stort människans och djurens sammansättning.

Men, havet är ju så förorenat!? Ja, det stämmer i "stängda" vatten som till exempel Östersjön, delar av Nordsjön samt Adriatiska havet. Där människan hänsynslöst fördärvar miljön, hinner givetvis inte havet "hålla undan". Där frodas inte heller makro- algerna, de dör. Havet runt Island är däremot näst intill helt opåverkat av människan. Där råder fortfarande full balans i vattnet. Plantorna har alla möjligheter att ta upp alla de viktiga näringsämnen som saknas i dagens föda och foder.

Varför havsalger?

Den resurs som kan rädda oss är det stora mäktiga havet. Makroalgerna från Island innehåller alla kända former av mineraler och spårämnen. Algerna innehåller närmare ett tjugotal aminosyror, alla vitaminer, proteiner, kolhydrater, fibrer, samt riklig mängd av omega-3 fettsyror m.m. Allt i en väl avvägd balanserad dos för kroppen. Livets ursprung, havsalgerna, tycks kunna återställa balansen i våra och djurens kroppar.

Genom att äta tillskott av våra näringsrika havsalger får kroppen tillgång till alla de näringsämnen som saknas i dagens föda.

Tungmetaller i kroppen och alger i födan

Det är välkänt att alger kan binda tungmetaller. Det är också känt att med en smula alger i födan kan man skydda sig mot att kroppen tar upp sådana tungmetaller som vi tyvärr i ökad utsträckning får i oss med maten t.ex. bly från bilavgaser över grönsaksodlingar eller kadmium och kvicksilver från grödor som gödslats med rötslam från reningsverken.

Så långt tror jag alla är överens. Men två väsentliga frågor lämnas ofta obesvarade eller till och med fel besvarade. Den första motfrågan är ganska given om nu brunalgernas alginater och rödalgernas agar och carrageen har en så fantastisk förmåga att binda tungmetaller, gör de inte det redan i havet? Där lär ju finnas alla grundämnen. Riskerar vi inte, att algerna innehåller mer tungmetaller än landväxterna som odlats nöjaktigt giftfritt? Jo, givetvis tar de upp sådana ämnen från sin omgivning, ibland mer än landväxterna. Men Tungmetallerna blir så stenhårt bundna, att de aldrig tar sig loss, aldrig kan passera tarmväggen och komma in i kroppen. Tvärtom, algerna kan alltid, även om de håller höga värden av tungmetaller jämfört med andra födoämnen fortfarande ta upp mer och gör det också, om där finns några i tarminnehållet.

Algkolloiderna ( samlingsnamn på alla de geléartade ämnen som hos algerna motsvarar landväxternas cellulosa) hör definitionsmässigt till kostfibrer, de kan inte brytas ner av kroppens enzymer. Metallerna blir alltså frigjorda om algkolloiderna blir nedbrutna på något sätt. Om man förbränner ett prov och analyserar askan, kan man finna höga värden av t ex bly och arsenik om algerna vuxit i förorenade vatten. Detta ställde till med stort rabalder, när en algtablett analyserades på detta sätt. Biologiskt sett är en sådan analys helt meningslös eftersom det verksamma ämnet, den bly- och arsenikbindande organiska föreningen, då inte längre finns kvar. I tarmen skulle algtabletten ha varit en nyttig tungmetalljägare men dess aska är givetvis giftig. I ett annat sammanhang däremot får vi tänka oss för: våra tångvallar lämnar ett gödningsmedel rikt på nyttiga spårämnen och på grund av sin vattenhållande förmåga samtidigt ett ypperligt jordförbättringsmedel. Men sprider vi ut tång eller algkompost på trädgårdsland och jordbruksmark så måste vi inse, att den dag algkolloiderna är nedbrutna blir också tungmetallerna fria. Vi bör alltså samla tång till gödning från rena vatten. Varken Stenungsund, Ringhals eller Barsebäck är acceptabla, inte heller tång som vuxit i närheten av industriutsläpp eller kloakutsläpp.

I Göteborgs lokalradio diskuterades för en tid sedan det betydligt mer häpnadsväckande påståendet , att alginater inte bara skyddar oss mot tungmetaller som samtidigt kommit in i tarmen med annan föda, utan också från sådana som redan sugits upp av blodet och deponerats i skelettet, t ex den radioaktiva isotopen strontium 90 som bildas i stora mängder vid atomsprängningar.

En intervjuad fysiker avfärdade möjligheten med det slående argumentet att alginater inte kan spjälkas. Alltså kommer det inte in i blodet, alltså kommer det inte ens i närheten av skelettet, där strontiumisotopen avsätts och varifrån den utsänder sin cancerframkallande strålning. Tankegången är alldeles riktig och hur det verkligen förhåller sig kan väl ingen räkna ut, som inte mött förklaringen i facklitteraturen. Men faktum är känt sedan bortåt 20 år när djurförsök ännu allmänt ansågs acceptabla. Även om radioaktivt strontium ges intravenöst och upptagningen alltså inte påverkas av tarminnehållet, så reduceras strontiummängderna i skelettet med 80 procent hos katter som fått en alginattillsats i födan jämfört med en grupp som inte fått det. Förklaringen är, att när isotoper lagrats i skelettet, kommer varje dag en liten del av dem att frigöras och gå ut i blodet. Blodet förser tarmkanalen med saliv, magsaft, tarmsaft och med vätskan när innehållet i tunntarmen ska göras lättflytande. I tjocktarmen återuppsugs vätskan och med den dess tungmetaller. Den återuppsugningen är så effektiv, att kroppen inte spontant kan befria sig från depositioner i skelettet, det blir bara en kretsgång. Endast om vi äter alger blir situationen en annan. Då binds hela den lilla fraktion, som kommit ut i tarmen, till alginaterna och försvinner med avföringen.

Om vi köper algtabletter eller fabriksmässigt renframställt alginat eller om vi själva plockat "havets grönsaker" i form av ätligatångsorter får vi samma effekt. Algernas fykollider utgör våra enda reningsmedel mot tungmetaller i födan och tungmetaller i kroppen, både de allmänt giftiga grundformerna och deras ännu mycket farligare radioaktiva isotoper.